En trädgård utan lejon eller handväska

En trädgård utan lejon eller handväska

Vårt största misstag är att vi ser oss själva som separata från den naturliga världen. Vi projicerar sedan den känslan av separation på alla andra levande eller icke-levande saker som vi interagerar med. (D. Jacke, Edible Forest Gardens Vol. I s 22)

secret garden, min framtida skogsträdgård

I gårdagens föreläsning berättade Philip Weiss passionerad och lite känslosamt om hur viktigt det är för honom att återuppta kontakten med naturen. Hur han längtar efter en promenad i sin skogtsrädgård efter att vara bortrest i 3 dagar. Hur han njuter av att plocka vad som växer och mognar. Ibland ryggsäckar full med mat.

Hemma igen. Jag håller på med odlingsakademiens designsarbete. Jag har delat upp trädgården i olika trädgårdsrum och har visualiserat varje rum. Att kunna koppla av är en viktig del i min vision och när jag visualiserar känns det som om jag lägger för mycket fokus på koppla av genom själva trädgårdsarbetet, skörden och matlagning. Det känns inte rätt. Jag vet att jag inte kopplar av i en vilostol. Men inte heller när jag beger mig bland annueller i grönsakslandet. Var jorden, grönsakerna och gäster frågar, ibland oavsiktlig, om min uppmärksamhet.

Vad jag behöver är en plats var jag kan vara ensam, ta en promenad och kan plocka och smaka på vad som växer. Direkt från växten in i munnen. Ingen samlandet, ingen skörd att ta hand om när jag kommer hem i köket. Ingen ryggsäck. Bara att njuta från momentet. Och kankse att jag tar med en näve met bär så att min dotter kan smaka. Så att även hon vill bege sig ut på äventyr i trädgården. 

När vi kör hem från föreläsningen kommer fram att jag inte var den enda som tyckte om delen om att återuppta kontakt med naturen. Jag blir uppmärksamt på Lasse Bergs bok ”Gryning över Kalahari” var han skriver att handväskan är människans viktigaste uppfinning. Så att man kan dela mat med familjen. Jag är lite fundersamt när vi kommer till samåkningsparkeringen och inte hinner diskutera mer.

Ett lejon jagar och äter bara tills han är mätt. Vi människor slutar inte att jaga och samla när vi är mätta. Vi samlar en väska, en ryggsäck en hel ICA och slänger maten utan tvekan när det ser lite konstigt ut, när vi vill äta ute istället eller… Det känns som om vi inte längre respekterar mat. Eftersom det finns tillräckligt i väskan (till oss här i Sverige i alla fall).

Morgonen efter beslutar jag att läsa lite mer om Lasse Berg. Jag hittar en artikel (www.ka.se/2009/12/17/vaskan-viktigast-i-varlden) var Lasse Berg faktiskt säger ”den viktigaste uppfinning är handväskan. Utan den hade människan inte överlevt.” Och han fortsätter, ”Släktets chans till överlevnad var samarbete. Tio människor kan försvara sig till och med mot ett rasande lejon, en ensam har inte en chans. Samarbetet började med handväskan.” Tack vare handväskan har vi ett gigantiskt övertag konkluderar han. 

Ryggsäck, väskan, lejon. Nu fattar jag inte längre. Varför är det så viktigt för mig med en trädgård var jag bara vill ta med mig det jag själv kan stoppa i munnen? Det finns nämligen ett stort fara som hotar oss, en stor hungrig lejon som ska till attack inom kort, tänk hela klimatkrisen. Och jag kan inte förebygga den ensam, jag måste samarbeta på något sätt. Blir det kontinuerliga samarbetet och planerandet för mycket och jättekonstigt kanske? Är det vi kallar för strukturerat i verkligheten inte kaos, i alla fall från ett ekologiskt perspektiv? (Dave Jacke Edible Forst Gardens Vol I, s21-22 ) Lever vi bortkopplad från naturen? Har väskan blivit för stort och okomfortabelt? Jag vet inte. Och det är troligen anledningen att jag behöver en daglig promenad i min egen secret garden. Utan lejon. Utan väska.

Leave Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *